- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
18

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IS

med sina paltor samt trälåren dolde en rishäck,
bakom vilken koma hade sin plats.

Utan att fjäska hade Hanka snart stökat undan
sysslorna. De voro ju inte många: kon, kvigan,
en gris och ett par gäss och hönor, det var hela
härligheten. Hon klädde på barnen, som
stul-tade ut på förstubron för att leka med Weronkas
barn; det dröjde inte förrän det blev tjut och
skrik därute. Sedan snyggade hon till sig själv
litet, för handelsmännen skulle ju komma, och
och så måste hon också ut i byn.

Egentligen skulle hon velat tala med mannen
och på förhand rådgöra om försäljningen, men
tordes inte börja. Antek satt alltjämt framför den
slocknade härden och stirrade så mörkt att hon
blev rent rädd.

Vad var det åt honom? Hon sköt av sig
träskorna för att inte ytterligare förarga honom med
klampet, och allt oftare gingo hennes blickar till
honom ’ med ett uttryck av ängslig, bekymrad
undran.

Ja, ja, det var nog värre för honom, veftersom
han inte var som andra människor, säkert var det
värre. Hon kände en sådan lust att visa honom
sitt medlidande och försöka få honom att tala,
och hon gick fram och ställde sig bredvid honom
och hade redan några vänliga ord på tungan,
men så tordes hon inte. Hur skulle hon kunnat
säga något, då han inte så mycket som såg åt
henne, inte tycktes märka vad som försiggick
omkring honom? Hon suckade tungt; hon hade
det minsann inte för gott hon heller, nej,
sannerligen, det var ingen lätt börda hon bar på. Till
och med daglönerskorna hade det bättre än hon.
På hennes -axlar vilade allt, alla bekymmer och
omsorger, ingen hade hon att tala till, ingen att
utgjuta sitt hjärta för. Han skulle gärna ha fått
ryta åt henne, slå henne, då hade hon åtminstone

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free