- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
19

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

19

vetat, att det fanns en levande karl i huset. Men
aldrig ett ljud sa han, bara morrade ibland som
en ilsken hund, eller tittade på henne så att hon
frös in i själen. Hon tordes inte tala till honom,
kunde inte gå till honom med sina bekymmer som
det brukas äkta folk och vänner emellan. Det
hade just varit lönt hon försökte säga något.
Vad frågade han efter sin egen hustru ? Hon
skulle sköta om hans hus, laga maten och passa
på barnen, men för resten? Vad frågade han
efter henne för resten? Föll det honom någonsin
in att ta en i famn och vara vänlig eller att
någon enda gång riktigt tala med en? Nej, jämt
och samt bara det där onyttiga grubblet, inte en
tanke för något här hemma... Och en ann får
lassa allt på sin rygg, slita och släpa och sörja
för allt, och’ inte så mycket som ett gott ord
får en för det...

Hon förmådde inte längre behärska sin
förtvivlan och sprang gråtande in i avbalkningen för
krittren. Där lutade hon sig inot krubban och
snyftade sakta, men då den rödbrokiga började
nosa och slicka henne i ansiktet och på ryggen
brast hon ut i högljudd jämmer... — Dig skall
jag också mista, dig också ... snart kommer de...
och bjuder på dig... och lägger ett rep om hornen
och släpar dig all världens väg... all världens
väg... viskade hon med armen om kons hals och
tryckte sig förtvivlad intill det fromma krittret.
Hon försökte inte längre hålla tillbaka gråten och
jämmern, hela hennes inre hade råkat i uppror.
Nej, så här kunde det inte fortgå längre, kon
skulle de sälja, det fanns ingenting att äta, och
han bara satt och hängde, sökte sig inget arbete,
gick inte ens ut i trösken, fast folk bad honom.
Låt vara att förtjänsten bara var en gulden och
tjugu, det skulle åtminstone ha räckt till salt
och litet flott, nu när de miste också mjölksmulan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free