Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
Hon vände tillbaka in i stugan.
— Antek, sade hon i skarp ton, besluten att
oförskräckt tala ut.
Han lyfte sina rödkantade ögon emot henne
och såg på henne så sorgset och klagande, att
hennes vrede flög sin kos och hjärtat började
klappa av medkänsla.
— Du sa ju att de skall komma och se på
kon? frågade hon sakta och förunderligt vekt.
— Ja, och de kommer nog nu, hundarna skäller
nere på vägen.
— Nej, det är vid Sikoras grind de skäller, sade
hon efter en blick utåt vägen.
— De sa de skulle komma före middan,
när-somhelst kan de vara här.
— Måste vi sälja då?
— Vad skall vi göra, pengar behöver en, och
fodret räcker inte heller för två... Vi måste,
Hanus, det är ingen annan råd... synd på kon,
det är det visst... men har en inga pengar, då
står en där, sade han så saktmodigt och snällt,
att Hankas sinne tinade upp och hennes hjärta
fylldes av glad tillförsikt. Hon såg på honom
med trofasta, lydiga hundögon, och i detta nu
sörjde hon inte över något, inte ens över kon;
hon bara såg ansiktet, som var henne så kärt,
och lyddes till stämman, som gick tvärsigenom
hjärtat likt en eld och gjorde det vekt och rört.
— Jaa visst, det är ju tvunget. Kvigan är ju
kvar, hon skall kalva i fastan, och sen får man
ju alltid en mjölksmula, höll hon med bara för
att få honom att tala lite mer.
— Och om fodret inte räcker, köper vi litet till.
— Det skulle då vara havrehalmen, råghalmen
räcker till våren... Far, skotta upp potatisgropen,
en måste se efter att potatisen inte har blivit
fördärvad i kylan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
