- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
34

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

34

— Kvälln står redan över skogen, det fryser
på, och hela gropen är uppbökad som om svinen
varit i den. In med er och se efter barnen!

Hon började skotta själv och det med sådan
fart att efter två paternoster var gropen
igenskottad och tillklappad.

Det hade skymt på, då hon slutat. Inne blev
det isande kallt, det blötta lergolvet hårdnade
och dånade som en tunna under träskorna, i ett
nu kom frosten och täckte rutorna med sina
mångfaldiga mönster. Barnen kinkade, de voro visst
hungriga, men hon hade inte tid med dem, hon
måste ju skära hackelse åt kvigan och ge mat
åt griskultingen, han stod minsann redan och
buffade på dörren och grymtade, och så skulle
gässen vattnas också. Till sist, när allt var gjort,
gick hon än en gång igenom vad hon var skyldig
på olika håll occh gjorde sig färdig att gå.

— Far, gör upp eld och se efter barnen, jag är
tillbaka om en liten stund, och om Antek skulle
komma, så är det kål i grytan på spisen.

— Jaa då, Hanus, jaa då, jag skall göra upp
eld med detsamma och se efter barnen, och kål
är det i grytan, jag vet det, Hanus, jag vet det.

— Och grimpengarna har jag tagit, ni behöver
dem ju inte, mat får ni och kläder också, något
mer måtte ni väl inte behöva...

— Nej då... jag har allt vad jag behöver,
Hanus, allt vad jag behöver..., mumlade han och
vände sig hastigt om mot barnen, för tårarna
började rinna.

Det blåste så kallt emot henne, då hon trädde
ut, att hon drog vadmalsförklädet tätare kring
huvudet. Snön knarrade under fötterna. En
blå-aktig, sällsamt genomskinlig skymning dallrade
kring jorden, himlen var klar som glas ända till
sin yttersta rand, uppe i höjden tindrade redan
några stjärnor.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:17:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonderna/2/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free