- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
42

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

42

Hon stannade utanför Klembs stuga, utanför
Szymons stuga; men gå in det kunde hon inte
besluta sig för, och hon kom att tänka på att
Antek förbjudit henne att inlåta sig med någon
enda människa. »Ett gott råd ger de en inte,
hjälper en gör de inte, men ynkar dig som en
död hund gör de», hade han sagt.

—- Ja, det har han rätt i, just så är det,
mumlade hon och tänkte på klockarns.

Kors om hon hade varit karl! Då skulle hon
minsann börjat arbeta tvärt och skaffat utvägar.
Gå omkring och jämra sig och sticka sin
fattigdom under näsan på folk det var inte hennes
lag.

Hon kände en sådan varghunger efter arbete,
en sådan kraft inom sig att hon rätade upp sig
och började gå med fastare och raskare steg.
Hela tiden lekte det henne i hågen att gå förbi
svärfaderns hus för att åtminstone få kasta en
blick inpå gården, men hur det var vek hon
ända vid kyrkan in på en smal gångstig, som
gick tvärsöver den tillfrusna dammen och bort
till kvarnen. Hon vandrade raskt på, utan att se
sig åt sidorna, och bara tänkte på att inte halka
och så fort som möjligt komma förbi det där
huset, inte se, inte sarga själen genom hågkomster.
Men hon kunde inte låta bli; mitt framför
Boryna-gården blev hon stående, ur stånd att slita ögonen
från ljuset, som lyste genom fönsterrutorna.

— Och det är ändå vårt, vårt... Hur skulle
man kunna ge sig ut i världen... Tvärt skulle
smeden raka åt sig allt... nej, jag viker inte
härifrån... som en hund kommer jag att vakta,
om Antek vill eller inte... Far kan inte leva
i evighet, och det kan också ändra sig på något
vis.... Jag kastar inte mina fattiga barn i
fördärvet, och inte ger jag mig i’t själv heller...
Det är ju deras, vårt... drömde hon och stirrade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free