- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
48

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

48

Till långt inpå natten satt hon, ända tills
tupparna golo för första gången, och som tråden
mellan hennes fingrar så löpte mjölnarns ord
genom hennes sinne: »Han ränner efter Jagna...»

Hjulet surrade sakta, entonigt, outtröttligt,
genom fönstret tittade månnatten in med
frost-stelt ansikte, knäppte mot fönsterrutorna, pressade
sig suckande mot väggarna; kylan kröp fram ur
vråarna, smög sig uppefter benen och bredde sig
som ett grått mögel över lergolvet. En syrsa
gnisslade bakom spisen, men tvärtystnade var
gång något av barnen skrek till i sömnen och
kastade sig i bädden. Det blev allt kallare, som
i ett järngrepp pressade kölden tillsammans allt,
gång på gång knäppte det i takbräderna, det small
som skott i de gamla vinda väggarna, med ett
sakta knistrande löpte det upp en spricka i en
stock. Kölden hade trängt tvärsigenom stenfoten
så att den hävde sig som i plåga, och hela huset
vred sig, tryckte sig mot marken och skalv av
köld.

Tänk att det aldrig har fallit mig in! Klart
det, vad är jag mot en sån där slätslickad,
välfödd, smilande katta — jag, mitt skrälle, bara skinn
och ben! Om jag också slet mig i stycken för
honom, så vad hjälpte det, när han inte har hjärta
för mig. Vad är jag mot en sån där!

En stor hjälplöshet kom över henne, stilla och
smärtsam, så fruktansvärt smärtsam att hon inte
längre kunde gråta ens, inte hade kraft till det
ens, bara bävade i sitt innersta likt ett fattigt
träd, som håller på att stelna av köld och varken
kan fly för sitt kval eller be oin hjälp eller värja
sig — som ett sådant träd var Hankas själ. Hon
lutade huvudet mot spinnrocken, lät händerna
sjunka och stirrade in i sitt olyckliga öde, i sin
bittra vanmakt. Länge, länge blev hon sittande så,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0052.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free