Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
hemma i stugorna och väntar på arbete som på
en himmelens nåd. Bara i själva Wola är de ju
en hoper, och så de där skabbskallarna från
Rudka och patrasket från Dembica sen.
Gods-herrn behöver bara säga ett ord, så har han
ett par hundra inan. Så länge de fäller på
köpskogen, må de gärna hålla på, de där behöver
också förtjäna något, stort stycke är det heller
inte, och för oss är det för långt bort.
— Men om de börjar på med vår skog? frågade
Stach.
— Det tillåter vi inte, svarade Klemb kort och
bestämt. Då tar vi ett nappatag, och godsherrn
får se vem som är starkast, han eller allt folket,
han får se.
De talade inte mer om saken, den låg dem
allasammans alltför tungt på sinnet. Men gubben
Bylica mumlade skyggt:
— Jag känner den där herrn på Wola, jag, han
hittar nog på något knep.
— Låt’en försöka, vi är inga barnungar och
låter inte dra oss vid näsan.
De talade också litet om Magda, som blivit
bortkörd från klockarns, och även om den saken
sade Klemb sin mening:
— Det förstås, mänskligt är det inte, men det
är också svårt att göra sitt eget hus ’till ett
sjukhus, och Magda är ju inte släkt med dem.
De språkade om det ena och det andra och
skildes åt tämligen sent. Vid avskedet uppmanade
dem Klemb på sitt knappa sätt att titta in till
honom någon gång; var det något de behövde,
skulle de bara säga ifrån, efter god grannsed
skulle han nog kunna hjälpa med litet säd, foder
åt kvigan eller till och med några gulden. •
Antèks blevo ensamma.
Efter lång tvekan och många ängsliga suckar
frågade Hanka till sist:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
