- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
55

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

55

— Men, Gud sig förbarme, det är som att hugga
i flinta; bilan blir slö på en dag. Slipa inte er
för hårt bara, ni måste dra den lätt över stenen
och bara på ena sidan, så blir eggen vassare.
Det är med järnet som med människan; tar du
henne rätt kan du leda henne som en hund i
band, vart du vill. Slipstenen står i kvarnen vid
ingången till krossen.

Efter ett knappt paternoster ställde sig Antek
till arbetet mittemot Bartek och började kanthugga
stammen ända till tjärstrecket Bartek hade dragit
upp. Han sade inte ordet, ty det hade djupt
förnärmat honom, att en sådan som Mateusz skulle
kommendera honom, Boryna. Men vad var att
göra, när magen knorrar får skjortan tiga, och
han bara spottade i händerna och knöt dem ilsket
om bilan.

— Det går inte oävet för er, anmärkte Bartek.

Klart att det inte skulle gå oävet, han hade

väl varit med om att skräda timmer förr, och
förstånd fattades honom inte heller; men det var
arbete som kostade på en ovan, och snart var han
alldeles andtruten och så svettig att han måste
kasta av sig fårskinnspälsen.

Det var duktigt kallt, och som man hela tiden
måste stå och trampa i snön, stelnade händerna
och nästan frösö fast vid bilskaftet. Tiden blev
honom så lång att han trodde middagsrasten aldrig
skulle komma.

Då rasten äntligen kom, hade han bara ett
stycke torrt bröd att tugga på och följde inte ens
med de andra in under tak i kvarnen; han var
rädd att träffa bekanta, som väntade på sin tur
att få mala. De skulle kanske fröjda sig åt hans
förnedring, och det unnade han dem inte... Han
blev kvar därute i kölden och satte sig vid
kvarnhusets vägg, tuggade bröd och blickade ut över
sågverket, som låg hörn om hörn med kvarnen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free