- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
58

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

58

— Ja, det kommer förstås att gå över, det
vet jag. Kommer du med middagsmaten, Hanus?

— Ja, det är klart, inte kan du springa hem
hela den långa vägen för middans skull, jag
kommer med den.

Han gav sig av, ty i dagbräckningen skulle
arbetet börja.

Och nu följde för honom en tid av tungt,
mödosamt arbete.

Var det än aldrig så kallt, piskade snöstormen
så att man inte kunde öppna ögonen, töade det,
så att man hela dagen måste stå i snösörja och
den otäcka, fuktiga kylan trängde en ända in i
märgen, yrde det så att man knappt såg den egna
bilan, upp måste man ändå i dagbräckningen och
arbeta hela dagen i ända, tills det värkte i lederna
och varenda sena slaknade av trötthet; och jämt
var det att ha brått, för de fyra sågarna slukade
timmer, så att det var knappt man hann mata
dem, och Mateusz låg också beständigt efter en.

Men det värsta var inte det tunga arbetet och
inte stormarna och kölden, vätan och yrvädren,
småningom vande man sig vid det, och bara man
blir van trivs man med själva fan, säger klokt
folk; vad han inte kunde stå ut med det var
Mateusz’ förmanskap och hans evinnerliga gnat.

De andra brydde sig inte om det, men han
sjöd av raseri var gång han fick sig en släng och
svarade ofta så snäsigt att det blixtrade till i
förmannens ögon. Mateusz gav igen, inte med
ärliga ord, utan genom att finna fel i allt vad
den andre gjorde och slängde ur sig
förarglig-heter, så att Antek darrade och knöt nävarna.
Ändå fortfor han att behärska sig så gott han
förmådde och bara gömde alla de där stickorden
i sitt minne. Han kände och förstod, att Mateusz
endast väntade på någon anledning att få köra
bort honom. Arbetet frågade han inte så mycket

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0062.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free