- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
72

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

72

med, det tänker jag visst inte förneka, jag måste
ju, prästen själv var ihop med mig och hade mig
till det, för det hade ju varit för illa att barnen
skulle hålla sig för sig och fadern för sig.

— Så, prästen skulle ha övertalat dig att gå?
Säg det åt någon annan, han tror dig kanske,
inte jag. Passar på och skinnar gubben, det är
vad du gör, du går minsann inte ifrån honom
med tomma händer...

— Dum den som inte tar när han kan få.
Men aldrig har jag satt upp honom emot dig, det
kan hela byn intyga. Fråga bara Jagustinka, hon
är ju hela dagarna hos gubben. Jag har tvärtom
talat med honom och försökt stifta fred... och
det reder nog upp sig, skall du få se...

— Stifta fred! Jo, det var just du den rätte till.
Jag har inte begärt ditt lov till kriget, och då
behöver du inte komma och stifta fred heller.
Jo, det är just en vän man har! När du har slitit
sista fårskinnspälsen av kroppen på mig, då stiftar
du fred... Låt mig vara, säger jag dig än en
gång, och håll dig ur vägen för mig, för rinner
sinnet på mig, då tar jag ett tag i krullhåret
ditt och rister om dig, så inte ens gendarmerna
kan rätta te’t för dig, fastän du spelar under täcke
med dem. Kom det ihåg!

Han vände helt om och gick utan att se sig
om efter den andre, som med gapande mun blev
stående på vägen.

— Det aset!... Håller sig väl med gubben och
kommer och försöker lisma med mig... Kunde
han bara, skulle han helst skicka oss bägge två ut
att tigga.

Han kunde inte lugna sig på länge efter det
där mötet, och på köpet blev hela dagen en
olycksdag. Knappt hade han börjat hugga, förrän
han fördärvade bileggen på en kvist i träet, och
strax efter middagsrasten fick han foten klämd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free