- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
84

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

84

— Ja, han vart död, stackarn, bloden gick av
honom, och till och med att han dog utan heliga
bikten. Det sägs i byn, att han inte har fått ro i
graven, folk har sett något som vankar omkring
om nätterna och står och stönar vid vägskälen
och under korsen och bidar Guds förbarmande...
Det måste vara Kubas själ.

— Så ni säger!

— Det är rena sanningen, jag har inte själv
sett’et och kan inte svära på’t, men kanhända,
kanhända ändå att det finns såna saker och ting
i världen, att mänskliga förståndet, om ock det
allra största, inte kan fatta och begripa dem —
de är Guds verk, inte mänskornas inte, för vad
vi stackare kan det kan vi, och resten kan Gud.

— Det var synd på Kuba, hans vördighet själv
grät, när han berättade mig om hans död.

— Ja, den han var då så präktig, så hans make
finns väl inte, stillsam och gudfruktig och
arbetsam, vad andras var rörde han inte, och åt den
fattige skulle han kunnat ge sin sista röck.

— Det är jämt såna förändringar i Lipce, att
för var gång jag kommer hem känner jag knappt
igen mig. I går var jag hos Anteks, deras barn är
sjuka, fattigdomen grinar ur var vrå, och han
själv hade magrat så och blivit sig så olik att
jag knappt kände igen honom.

På detta fick han inte ett ord till svar. Jagna
vände hastigt bort ansiktet och började lägga
bröden på bakspaden, och gumman blinkade så att
han med ens förstod, att det var något ömtåligt
han rört vid. Han ville släta över och letade efter
något att säga, då Jozia röd i ansiktet kom fram
och bad honom om några färgade oblater.

— Jag behöver dem till helgen, jag hade kvar
från i fjol, men de blev alldeles förstörda på
bröllopet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0088.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free