- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
88

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

38

hjälpte, beständigt stod han för henne, oron bara
växte oeh växte och slet sönder själen, och till sist
blev hon så utom sig att hon satte sig på kistan
bredvid Jozia och brast ut i storgråt.

Modern och den förskräckte mannen försökte
lugna henne, pjollrade och kelade som med ett
bortskämt barn, men förgäves. Hon grät ut
grundligt, men sen var det som om en annan anda
med ens kommit över henne, hon reste sig från
kistan nästan munter, började skratta och prata
och skulle väl ha börjat sjunga, om det inte
varit i advent.

Boryna och modern tittade undrande på henne
och sedan länge och allvarsamt på varann, följdes
så åt ut i förstun, viskade en stund där och
kommo tillbaka med glada, skrattlystna miner.
De gåvo sig till att omfamna och kyssa henne
och visste inte hur väl de ville henne.

— Nej, du får inte ta tråget, ropade gumman.
Maciej bär det.

— Kors, jag måtte väl ha burit tyngre saker
än det.

Hon begrep ingenting.

Men gubben lät det inte ske, han bar själv
tråget tvärsöver, och sedan fick han fatt på henne
inne i kammarn, kysste henne häftigt och viskade
glatt upprörd något i hennes öra.

— Ni är tokiga, ni och mor. Det är inte sant,
neej!

— Mor och jag, vi begriper oss på det där,
och så är det, säger jag. Vad har vi nu ? Jul..
Då skulle det bli i juli, mitt i skörden... Ingen
bra tid, hett, brådaste arbetet, men det kan inte
hjälpas, en får tacka Vår Herre ändå... Och åter
ville han kyssa henne. Hon slet sig förargad ifrån
honom och sprang till modern och beklagade sig.
Men gumman sade detsamma.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0092.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free