Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
bad, suckade och grät — och där voro de tu som
utanför världen, hörde, sågo, kände ingenting
utom varandra. Skräck, jubel, ömhet, minnen och
begärelser genomlågade dem, gingo från hjärta
till hjärta och bundo dem samman; de kände sig
redan som ett, deras hjärtan klappade i samma
takt, deras ögon brunno av samma eld.
Antek makade sig ännu närmare och tryckte
armen mot hennes höft, så att sansen förgick
henne och kinderna blevo som drypande blod,
och när hon sedan åter föll på knä, viskade han
med brännheta läppar tätt i hennes öra:
— Jagus! Jagus!
Hon ryste till och hade så när sjunkit samman,
en sådan salig vällust kände hon vid att den där
rösten liksom borrade sig in i henne.
— Kom ut någon dag bakom halmdösen...
var kväll skall jag vänta... var inte rädd...
jag måste tala med dig... kom!... viskade han
lidelsefullt och så nära henne, så nära, att hans
andedräkt brände hennes kind.
Hon svarade inte, hade inte krafter till det, det
stockade sig i halsen, hjärtat bultade så det måtte
ha hörts runtomkring — men hon reste sig halvt
som om hon hade velat gå med detsamma... dit
han ville... dit kärleken drog... dit bakom
halmdösen.
I detsamma stämdes första julpsalmen upp,
kyrkan började eka av sång. Hon sansade sig
litet, satte sig ner och såg sig omkring på
kyrkfolket.
Antek var inte längre där, han hade omärkligt
smugit sig bort och ut på kyrkogården.
Länge stod han därute i kölden, under
klockstapeln, och försökte nyktra till och sansa sig...
Men en sådan fröjd svällde i hans hjärta, en
sådan storm av jubel var det inom honom, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
