- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
112

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

112

stund och sprang över till modern; men hon tog
vägen över dammen och spejade ändå ängsligt,
om han-inte skulle stå på lur bakom något träd.

Modern var inte hemma, hon hade bara tittat in
ett slag på morgonen och sen vänt tillbaka till
fogdens. Jendrzych satt och bolmade cigarrett upp
i rökfånget och sprang ideligen ut och tittade
bortåt vägen, för Szymek höll på och gjorde sig fin
inne i kammarn.

Med ens blev hon annorlunda till sinnes, alla
naggande tankar blåste bort, så snart hon kände
sig hemma i sin egen gamla stuga igen. Som
självfallet började hon stöka och styra, tittade till
korna, silade mjölken, som stod kvar i stävorna
sen i morse, kastade korn till hönsen, sopade och
städade och pratade under tiden muntert med
pojkarna, för Szymek hade nu, iförd sina nya kläder,
kommit ut ur kammarn och ställt sig att kamma
sig framför spegeln.

— Vad har du stassat upp dig så där för?

— Skall ut i byn, pojkarna skall samlas hos
Ploszkas.

— Får du gå för mor då?

— Jag ämnar inte jämt be om lov, jag har väl
vilja och förstånd själv, och vad jag har lust till,
det gör jag.

— Ja, det är klart, det gör du! instämde
Jendrzych och sneglade ängsligt utåt vägen.

— Ja vill du veta;t, så gör jag det, jag gör’et på
kiv, jag går till’Ploszkas, jag går på krogen och
super ihop med pojkarna, skrek han trotsigt.

— Släpp stollen lös, så ränner han som kalven
runt, runt, fast det är till juvret han vill, svarade
hon helt stillsamt, och hon sade inte emot honom,
fastän han började vräka ur sig otidigheter om
möderii och hota med -allt möjligt. För resten
hörde hön knappast på, hön var tvungen att
vända hem igen nu, och det kändes så bittert att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0116.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free