- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
120

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

120

längre var hon var. Hon tyckte, att helgonen stego
ned från tavlorna, huldsaligt leende nalkades
henne och välsignande sträckte ut sina händer
över henne, och så gingo de vidare, till hela
församlingen, och alla bugade likt säd på fältet,
och över dem fladdrade röda och blåa mantlar,
och varkunnande blickar och underbart spel och
lovsånger sänkte sig över dem — nej, det står
inte till att beskriva hur det var.

Hon vaknade upp, då vespern var till ända
och orgeln tystnade; stillheten väckte henne ur
drömmarna. Med en känsla av saknad reste hon
sig och gick ut med de andra. Utanför kyrkan
stötte hon återigen ihop med Hanka. Denna
tvärstannade som om hon velat säga något, men så
bara gav hon henne ett hatfullt ögonkast och gick.

Hon tror hon skall skrämma mig, det nötet,
med sitt blängande, tänkte Jagna och vände hemåt.

Kvällen hade fallit på, helgdagsaktigt stilla och
dämpad. Det var bistert kallt, stjärnorna lyste matt
på den töckniga himlen, en och annan bara sände
ner en klar stråle, det snöade litet, flingorna föllo
sakta och ljudlöst, skymlade utanför rutorna och
vävde sig till en ändlös, ullig väv.

Inne i stugan var det också tyst och lite
sömnaktigt. Strax på eftermiddagen hade Szymek
kommit, som han sade för att hälsa på, men
egentligen för att få träffa Nastka. De hade också satt
sig i en vrå för sig och taltes lågmält vid. Boryna
var ännu inte inne, Jagustinka satt framför spisen
och skalade potatis, och på andra sidan förstun
hördes Pietrek kvintilera på sin fiol, in en så
sorgmodigt att Lapa hävde till ett tjut ibland; Witek
och Jozia sutto också därinne hos Pietrek. Jagna
blev som ifrån sig av musiken, och till sist ropade
hon genom dörren:

— Sluta upp att spela, Pietrek, en vill bara gråta
av* et

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0124.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free