Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
— Kommer ni hem sent? frågade hon med
hemlig glädje i hjärtat.
— Vid vesper, kanske ändå senare.
Han klädde sig helgdagsklädd, och hon bar till
honom plaggen ifrån kammarn, knöt bandet om
skjortkragen, hjälpte till med allt och manade
feberaktigt på Pietrek att skynda med
förspänningen. Hon darrade i hela kroppen, kunde inte
stå stilla, glädjen skrek i henne, glädjen över
att han skulle resa bort för hela dagen, skulle
komma hem sent, kanske först på natten. Hon
skulle bli ensam, och i skymningen... i
skymningen skulle hon ut till halmdösen ... Hon skulle!
Hej! Själen i henne ville spränga sig ut, ögonen
skrattade, armarna sträckte sig, bröstet spände
sig, en glödande eld lopp igenom henne, ljuvlig,
kvalfull... Men plötsligt, alldeles oväntat grep
henne en underlig skräck, hon förstummades och
blev helt stilla, och med sinnesfrånvarande blick
stirrade hon på Boryna, som just virade skärpet
om livet, satte mössan på och gav några
tillsägelser åt Witek.
— Låt mig följa med! viskade hon sakta.
— Vad ? Vem skall se efter huset då ? tyckte lian
mäkta förvånad.
— Låt mig följa med, det är sankt Stefan i
dag, det är inte mycket att göra, låt mig följa
med, det är så söcknigt härhemma, låt mig!
bad hon så bevekande att fast han fann det
märkvärdigt av henne gav han ändå med sig och
sade ja.
Efter ett par ögonblick var hon färdig, och
de körde i väg så att snön yrde om släden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
