- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
141

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

141

han gå igen... de knarrande stegen kommo allt
närmare... Hon vände på huvudet och blickade
ut genom den skumma dörröppningen.., En
gestalt skymtade där otydligt.

— Pietrek! ropade hon till.

— Tyst, Jagus, tyst!

— Antek!

Hon blev så lamslagen att hon inte kunde få
fram ett ord, inte kunde röra sig, inte tänka en
tanke; mekaniskt drog hon i spenarna, men
mjölken rann ner på kjolen och golvet. Det hettade
som eld i hela kroppen, det blixtrade för ögonen,
hjärtat svällde i bröstet på henne, det klämde om
strupen och andan stockade sig, så det var ett
under hon inte föll ner död...

— Ända sen jul har jag stått på lur efter dig
var dag, varenda kväll har jag varit bakom
halm-dösen, men du kom inte... viskade han.

Och denna halvkvävda, lidelsefulla röst, bruten
av kärlekskval, laddad med kärlekstrånad, värvde
om henne som ett sjudande vatten, en eld, en
vällustig, betvingande smekning... Han stod där
mittemot henne, hon kände att han stödde sig
mot kon och lutade sig ner över henne, och han
kom henne så nära att hans heta andedräkt brände
hennes hjässa.

— Var inte rädd, Jagus! Ingen har sett mig,
var inte rädd! Jag kunde inte stå ut längre, dag
och natt, jämt, jämt ser jag dig för mig, tänker
På dig, Jagus. Vill du inte säga mig något?

— Vad skall jag säga? viskade hon med gråt
i stämman.

Båda tystnade. Rösten svek dem, sinnesrörelsen
ville kväva dem. Denna närhet, denna så
efterlängtade ensamhet i natten lade sig över dem
som en tyngd, olidlig fast ändå ljuv. De hade
längtat efter varann, men nu kunde de inte ens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0145.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free