- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
169

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

169

en kant av guldtråd och urringad ner på halva
bröstet, och över det fina linnet med yvigt krås
kring hals och ärmar hade hon hängt rader av
korall-, bärnsten- och pärlsnören; på huvudet hade
hon en blå sidenduk med skära buketter, som
hon bar knuten i snibb, så att den hängde ner
på ryggen.

Kvinnfolken sneglade på stassen och började
tissla allt möjligt elakt om henne. Men det
frågade hon inte det bittersta efter. Hon hade
plötsligt varseblivit Antek, och rodnande som ett vatten
i solnedgången vände hon sig om och såg efter
gubben, som juden med några viskande ord
ledsagade in i krogkammarn, där han sedan blev
kvar. (

Det var bara det Antek hade väntat på. Ett
ögonblick därefter banade han sig från sidan fram
till dem och hälsade helt obesvärat, fastän Jozia
med flit vände sig bort.

— Har ni kommit till dansen eller till Malgoskas
förlovning?

— Till dansen... svarade Jagna lågt, ty
sinnesrörelsen förtog henne målföret.

De stodo en stund tysta bredvid varandra utan
att tala, men sågo varann förstulet i ögonen och
deras andetag kommo häftiga. De dansande
knuffade dem in mot väggen, Szymek kom och bjöd
upp Nastka, Jozia försvann också, de blevo
ensamma.

— Varenda dag väntar jag, varenda dag...
viskade han sakta.

— Men jag kan ju inte... de vaktar mig...
svarade hon darrande.

Deras händer möttes som av sig själva,
höfterna pressade sig intill varann, bägge bleknade,
andedräkten tröt dem, ögonen började brinna, och
i hjärtana var en sådan musik så att inga ord
kan beskriva det.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0173.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free