- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
175

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

175

lever, annars slår jag ihjäl dig som en hund!
Hör du! skrek gubben ånyo, redo till vad som
helst. Antek drog sig omedvetet baklänges, hans
armar sjönko, en sådan skräck kom över honom
att han började darra, och gubben vandrade
långsamt hem.

Han sprang inte efter honom, han stod där
skälvande och såg sig omkring med stela blickar.
Ingen människa syntes till längre, månen sken
klart, snön glittrade och runtom var bara vitt,
vitt... Han kunde inte reda ut vad som hade
hänt, sansade sig något först inne på krogen,
dit han leddes in av vännerna, som kommit
skyndande till hans hjälp, för det hade spritt sig
ett rykte att han råkat i slagsmål med far sin.

Det var redan sena natten, folk började troppa
av, och snart var det tomt inne på krogen, men
ute på vägarna hördes ännu en stund skrål och
skrän. Kvar blevo endast rzepeckierna, som skulle
stanna över natten, och pan Jacek, som spelade
låtar för dem så innerligen sorgmodiga, att de
sutto där med armbågarna på bordet och suckade.
Antek satt också kvar, men ensam i en vrå, för
som han ingenting svarade på tilltalen, så hade
alla till sist gått ifrån honom. Förgäves påminde
juden honom om att krogen skulle stängas, han
tycktes varken höra eller förstå, satt som en
död. Först ljudet av Hankas röst väckte honom.
Folk hade kommit och berättat henne, att Antek
återigen slagits med far sin, och hon hade rusat
Iväg.

— Vad vill du? frågade han.

— Kom hem, det är sent, bad hon och försökte
hålla gråten tillbaka.

— Gå själv du, jag följer inte med dig. Gå,
säger jag! röt han hotfullt, och sedan böjde han
sig helt plötsligt fram emot henne och sade
henne rätt i ögonen: Ifall de smidde mig i kedjor

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0179.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free