- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
176

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

176

och spärrade in mig i häktet, så skulle jag vara
friare än ihop med dig, hör du det, friare!

Hanka brast i bitter gråt och gick.

Han reste sig också, gick ut på gården och
började släpa sig bortåt kvarnen.

Natten var ljus, månskensskimrande, träden
kastade långa, blåa, försilvrade skuggor, en sådan
köld var det att det ideligen knäppte i
gärdsgårdsstörarna, och något likt ett sakta, kvävt
jämmerläte drog över de glittrande snöviddsrna.
En livlös, frusen ro svepte in hela världen, byn
sov redan, inte i ett enda fönster lyste ljus, ingen
hund skällde, inte ens kvarnen dånade —
ingenting var att höra. Endast bortifrån krogen till
hördes Jambrozys hesa skrän, där han sin vana
trogen gick och sjöng på hemvägen — men svagt
som om man drömt det.

Antek släpade sig med långsamma, tunga steg
runt dammen, stannade, såg sig omkring med
virriga ögon och lyddes ängsligt. Alltjämt
genljödo faderns ohyggliga ord inom honom, de
hatfulla ögonen borrade sig i honom likt en kniv,
och omedvetet ryggade han baklänges, ångest
snörde ihop hans strupe, hjärtat stannade, håren
reste sig — och ur minnet svann hatet, svann
kärleken, svann allt, och kvar blev endast en dödlig
skräck, en flämtande förfäran och en förtvivlad,
hjälpanropande vanmakt.

Han visste inte själv, när han började gå
hemåt, men då han kom fram mot kyrkan, nådde
honom ljudet av snyftningar och förtvivlad
jämmer. Under krucifixet vid kyrkogårdsgrindarna
låg någon framstupa i snön. Skuggan från
staketet hindrade honom att se, och han lutade sig
ner, i tro att det var någon främmande vandrare
eller någon drucken — men det var Hanka, som
låg där och tiggde Gud om barmhärtighet.

— Kom hem, det är ju så kallt, kom, Hanus, bad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:17:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonderna/2/0180.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free