- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
180

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

180

inte kunde resa sig ur sängen, kom allt
gammalt skvaller om henne för honom, han tänkte
över, lade ihop, drog sina slutsatser — och ett
sådant raseri grep honom, en sådan svartsjuka
sargade honom att han inte kunde ligga stilla.
Han kastade sig i sängen, svor långa rader för sig
själv, och ibland vände han sig med ansiktet
mot rummet och följde Jagna med sina onda
hökögon... Hon såg blek och avfallen ut, gick
omkring som i sömnen, såg på honom med ett
förorättat barns förebrående blick och suckade,
så att det skar i honom och hans hjärta mjuknade
litet, men dess värre satte svartsjukan an honom.

Så släpade dagarna sig fram, och då inemot en
vecka gått, var det knappt hon kunde stå ut längre,
för hon hade ju en sådan känslig natur — var
som en blomma, som bara en frostvind snuddar
vid den hänger huvudet och faller tillsammans.
Hon magrade också märkbart, kunde inte sova,
rörde inte maten, hade svårt för att sitta stilla
och sköta något arbete, allt föll ur händerna på
henne, och jämt var ångesten henne i hälarna.
Och hur var det möjligt annat, när gubben
beständigt låg där och stönade, aldrig sade ett gott
ord och såg ut som en åska. Jämt kände hon hans
ögon på sig, jämt, hon stod inte ut längre. Livet
kändes som en börda, för till allt annat kom ju
också det, att hon ingenting visste om Antek.
På hela veckan hade han nämligen inte visat sig,
fastän hon flera gånger i skymningen dödligt
rädd hade varit och tittat bakom halmdösen.
Och ingen vågade hon fråga efter honom.

Det var henne så olidligt hemma i stugan
att hon flera gånger om dagen sprang över till
modern, men Dominikowa var sällan hemma;
än var hon hos någon sjuk, än i kyrkan, och var
hon hemma, så satte hon upp ett bistert ansikte
och gjorde henne bittra förebråelser. Pojkarna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0184.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free