- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
186

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

186

med en ung, för gubben är snålare på’t och har
svårare att göra ofog i främmande stugor. Gör
som jag säger, så kommer du snart att tacka
mig. Och det där sladdret om dig och Antek lägg
inte det på sinnet, för vore du än som nyfallen
snö, skulle -de ändå se sot på dig. Det är så här
i världen, att den som kröker rygg han får inte
vinka med ett finger ens, men den som inte frågar
efter vad det sägs om honom, den som är morsk
och stram, han kan göra vad han behagar. Ingen
säger ett endaste ord, alla bara svansar för’n.
De starka och styvsinta de har makten i världen.
Om mig vill jag lova att det sladdrades och om
mor din med för resten, för det där med Florek
hade ju alla reda på...

— Om ni understår er att säga något om mor!

— Nej vars, nej vars, tro att hon var ett helgon
du! Något heligt behöver en ju ha.

Hon pratade på både länge och väl, och fast
inte tillfrågad berättade hon småningom allt hon
någonsin kunde tänka ut om Antek. Jagna
lyssnade girigt, utan att dock förråda sig med ett
ord. De där råden gjorde ett starkt intryck på
henne, och hela dagen gick hon sedan och
funderade över dem. På kvällen, i närvaro av Roch,
smeden och Nastka sade hon till gubben:

— Ge mig nyckeln till kistan, jag måste vädra
kläderna.

Han gav henne den litet förlägen, ty Nastka
brast i skratt, men när hon var färdig, sträckte
han ut handen efter nyckeln.

— Det är bara mina kläder där, och dem ser
jag efter själv, sade hon trotsigt.

Från den kvällen blev det ett helvete i huset.
Gubben ändrade sig inte, men hon gav heller inte
vika, på ett ord gav hon tio tillbaka och det med
en röst, så att det hördes ut på vägen. Och ju
mindre hon hade för det, dess mera retad blev hon.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0190.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free