- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
192

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

192

ningen, då han skulle vara tillbaka från sin rond.
Men Witek började stortjuta, och så fort prästen
givit sig av, tog han storken med sig in i lagårn,
och där satt han och bölade nästan ända till
kvällen, så att gubben måste tysta honom med
remmen och pränta i honom, att han skulle gå till
prästen med fågeln och därmed jämnt. Pojken
måste förstås lyda, men hjärtat kved i honom
av sorg och förtvivlan, han kände inte ens pryglet
så vidare, gick där som döv och blind, med
ögonen svullna av gråt, och ideligen kastade han sig
över storken, slog armarna om den, kysste den
och brast ut i nya tåreflöden ...

I skymningen, då prästen var hemkommen från
byn, svepte han sin röck om storken till skydd mot
kölden, och han och Jozia gemensamt, för fågeln
var tung, buro den bitterligen gråtande till
prästgården; efter dem sprang Lapa och skällde, och
det lät som om han varit ledsen, han också.

Ju mera gubben begrundade prästens ord och
försäkringar, dess mera lugnade han sig, och
småningom, omärkligt ändrade han beteende mot
Jagna.

Allt kom i sina gamla gängor igen, men vad
som inte mera vände tillbaka det var den förra
glada stämningen i huset, den inre friden och den
djupa, självf.allna tilliten.

Man har en spräckt kruka ibland, den är
omlindad med ett snöre och ser ut att vara alldeles
hel, men någonstans läcker den, fast man inte
kan se sprickan, om man också håller den mot
ljuset. Så var det i Borynas stuga; mitt i fridén
sipprade genom osynliga springor en dold
misstro, halvutplånat agg och outplånade misstankar.

Trots de ärligaste försök hade gubben nämligen
ännu inte blivit sin misstro kvitt, och halvt
ofrivilligt gav han beständigt akt på varje J agnas
steg. Hon åter hade inte för ett ögonblick till-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0196.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free