- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
193

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

193

givit honom hans elakheter och hårda ord, hon
sjöd alltjämt av hämndlust, och kanske just för
att han vaktade henne och inte trodde på henne,
började hon hata honom allt värre och kände
dragningen till Antek allt oemotståndligare.

Så slugt hade hon redan förstått ordna det,
att hon nu mest varannan dag träffade honom
bakom halmdösen. De hade hjälp av Witek, som
blivit avogare än någonsin mot husbonden för
storkens skull och börjat hylla sig till Jagna.
Hon höll också hans vänskap vid makt genom
att ge honom duktigt med sovel till aftonvarden,
och från Antek duggade det också oupphörligt
slantar. Men främst fingo de hjälp av Jagustinka,
hon hade förstått att nästla sig så in hos Jagna
och väcka ett sådant förtroende hos Antek, att
hennes bistånd blivit dem oumbärligt. Hon bar
bud emellan dem, hon stod på utkik efter gubben
och skyddade dem för överraskningar. Och allt
detta gjorde hon av rena rama hätskheten mot
hela världen. Andra skulle få sota för vad hon
fick lida och utstå. Varken Jagna eller Antek kunde
hon tåla, men ännu mer avskydde hon gubben,
liksom för resten alla de rika i byn — de som
hade allt, medan hon inte hade en vrå där hon
kunde luta sitt huvud, inte en sked varm mat.
Men lika mycket avskydde hon de fattiga, och
dem förhånade hon än värre.

Det var en riktig satkäring, det sade alla, och
värre ord ändå brukade de om henne.

De kommer att flyga ihop och slåss som ilskna
hundar, tänkte hon ibland, belåten över sitt verk.
Som det inte var mycket att göra vintertid gick
hon från stuga till stuga med sin långrock, tog
alla tillfällen i akt att tussa ihop folk och var
skadeglad, då det lyckades. Man vågade inte mota
,av henne av fruktan för hennes tunga och allra
mest för att hon påstods ha onda ögon. Hos
13. — Reymont, Bönderna. II.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0197.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free