- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
206

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

206

var isande och gick tvärsigenom de usla kläderna.
Kring stenrösena och träden bildade sig drivor
som spärrade vägen, så att de måste göra krokar,
vilket åtskilligt förlängde vägen.

Hanka gick i spetsen och såg sig ofta om
efter fadern, som i Anteks gamla fårskinnspäls
och med ett förkläde bundet om huvudet kom
släpande sist och knappt förmådde ta sig fram i
stormen. Oupphörligt måste han stanna för att
andas ut och torka de tårade ögonen, men sedan
började han springa, sakta stönande:

— Jag kommer, Hanus, jag kommer... Var
inte rädd, jag blir inte efter.

Visst skulle han hellre ha velat stanna hemma
på ugnsbänken, visst det, men vad skulle han
göra, när hon stackare gav sig av? Kunde han
bli hemma då? För resten var det så kallt i
stugan så en härdade knappt ut där, barnen gräto
av köld, det fanns inte ved, så att en kunde
koka litet varmt, utan måste äta torra brödet.
Men här, här slet nordanvinden i en som
vargklor ... funderade han, där han stabbade i väg
efter de andra.

Ja, när nöden tar en människa i hampan, då
måste hon med, det är en sanning det.

Därför var det nu för Hanka att bara bita ihop
tänderna och ge sig ut efter bränsle ihop med
daglönarkäringarna. Därhän hade det gått, att
hon måste göra sällskap med Filipka, Krakalina,
gamla Kobusowa och Magda Kozlowa, de
eländigaste stackarna i hela byn.

Hon suckade och bet ihop tänderna och gick,
och det var inte för första gången, inte.

— När en måste så måste en, mumlade hon fast
och bemannade sig med kraft och tålamod.

Var det ingen annan råd — nå, då gav hon sig
till skogs efter bränsle, och lassade det på
ryggen och gick i lag med tiggarkäringar sådana som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:17:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonderna/2/0210.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free