- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
207

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

207

Filipka, och grät gjorde hon inte och inte
beklagade hon sig och inte begärde hon någons
hjälp.

Vart skulle hon också ha vänt sig? Finge
hon något, så vore det väl ett medlidsamt ord,
som kändes som en spark mitt i hjärtat...
Herren Jesus prövade henne, lade tunga kors på
henne, men engång skickade han väl också
lönen... Nej, det var bara att hålla ut och inte
släppa taget och låta det bära i fördärvet med
både sig själv och barnen, och inte gav hon
sig till pris åt folks medömkan eller hån.

För allt vad hon hade lidit på sista tiden!
Varenda led i hennes kropp skälvde och kändes
som knäckt — vad hon hade lidit och gått igenom!

Det var inte fattigdomen och nöden, inte att
födan var så knapp att den ofta jämnt och nätt
räckte åt barnen, inte att Antek satt och söp på
krogen, struntade i hus och hem och vid minsta
förebråelse tog till käppen — sådant var ju intet
ovanligt, det kunde förlåtas. Han hade sin onda
stund, och bara man väntade tålmodigt, så gick
den kanske över. Men otroheten den kunde hon
inte förgäta, inte smälta och inte förlåta.

Nej, det var stört omöjligt! Hade hustru
och barn och glömde allt för den därs skull...
Den tanken högg tag om hennes hjärta som en
glödgad tång, bet sig tvärsigenom och gnagde
och brände utan återvändo.

Jagna ränner han efter, Jagna är han kär i,
för hennes skull har man allt det här.

Hon tyckte den lede gick bredvid henne och
oavlåtligt viskade henne i örat de där otäcka
påminnelserna — det stod varken till att fly
för dem eller glömma dem. Förödmjukelsen att
vara försmådd, skammen, svartsjukan,
hämndbegäret, alla dessa djävulstroll rände hornen mot
hennes hjärta och riste och sargade, så att hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0211.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free