- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
208

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

208

skulle velat ropa i himmelens sky och ränna
huvudet mot en vägg.

— Förbarma dig, Herre, var misskundsam,
Jesus! stönade hon och lyfte sina brännheta,
tårade ögon mot himlen. Hon började påskynda
stegen, ty det blåste här på sluttningen mot
skogen så hon trodde hon skulle frysa ihjäl. De
andra kvinnfolken blevo litet efter och skymtade
som röda bylten genom snötjockan. Skogen var
nu inte långt borta, och då töcknen sjönko för
ett ögonblick, framdök plötsligt en väldig, mörk
vägg av täta stammar, mellan vilka tysta, isiga
djup skymtade fram.

— Gå fortare, i skogen får ni vila er, ropade
hon otåligt.

Men kvinnfolken gjorde sig ingen brådska,
alltemellanåt togo de sig en stunds rast, på huk i
snön, med huvudena vända åt lä, som en skock
rapphöns. De sutto där och småpratade, och vid
Hankas rop muttrade Filipka ovilligt:

— Hon ränner som hund efter kråkan, tror hon
riset springer bort, va?

— Tänk så det har gått för henne, stackare!
suckade Krakalina medlidsamt.

— Jo jo, hon har suttit och haft goddar hos
Borynas, fullt upp av allting, så nu kan hon just
pröva på hur fattigdomen smakar. En ann får
svälta och träla som en oxe hela livet, och ingen
tycker synd om en ändå.

— Och förr inte ens hälsade hon på oss.

— Jo jo mänsan, bröd sätter fart i växten och
svält sätter fart i benen, heter det.

— Jag ville låna ett tråg av henne engång,
men då svara hon, att det hade hon för egen
räkning.

— Jaa, det är sant, hjälpsam var hon då aldrig,
och näsan satte hon i vädret som alla Borynas,
men synd om henne är det i alla fall.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0212.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free