- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
209

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

209

— Det har gått henne efter förtjänst, men den
där Antek är en rackare, det är han.

— Ja, visst är han en rackare. Men det är ju
som så att när hyndan inte vill, slutar hund vifta,
och vinkar en kjortel finns inte karlfolk som
inte kommer.

— Om det vore jag, så skulle jag ryka på
Jagna mittpå ljusa dan och skälla ut henne och
ge henne så att hon skulle minnas det hela livet.

— Dithän går det nog också, ifall det inte
slutar med något ändå värre.

— Se, det där ligger i blodet på Paczesbyket,
Dominikowa själv var minsann likadan hon.

— Nej, nu går vi, vinden börjar stryka lågt,
så till natten lugnar det väl.

De släpade sig fram till skogen, och där skildes
de åt, men inte längre än att de lätt kunde
ropa på varann.

Mörker slöt sig om dem och slök dem, så
att det knappt sågs spår efter dem.

Skogen var gammal och högvuxen. Fur reste
sig vid fur, så rak och kraftig att man tyckte
sig se jättepelare av ärgig koppar, sträckande
sig i oöverskådliga led under de grågröna valven.
Från den snöiga marken steg ett isigt skimmer,
och ovantill lyste himlen töcknigt vit mellan
grenarna som genom ett trasigt halmtak.

Uppe i höjden drog stormen fram ryckvis.
Ibland blev det tyst som i kyrkan, när orgeln och
sången plötsligt förstummas och man bara hör
de sista andäktiga suckarna, fotskrapet, de
förtonande böneviskningarna, de förklingande
tonerna. Skogen stod där orörlig och stum och
tycktes lyss till stormdånet och de misshandlade
fältens vilda nödrop, som stego någonstans i
fjärran och buros bort genom rymderna, så att
bara ett klagande genljud dallrade genom skogen.

Men bäst det var gjorde stormen ett rasande
14. — Rcymont, Bönderna. II.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0213.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free