- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
210

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

210

anlopp mot skogen, spände klorna i stammarna,
åt sig in i det svarta djupet, vrålade därinne och
tog rasande tag i de gamla jätteträden. Men
fåfängt, den rådde inte på dem, och ined uttömda
krafter sjönk den tillbaka, förstummades och gav
med ett tjut upp andan i de täta snåren. Och
skogen bävade inte ens, inte en gren brast, inte
en stam vaggade, stillheten blev än djupare och
än mera förfärande, några flaxande vingslag inne
i mörkret var enda ljudet som bröt den.

Ibland åter kom stormen nerstörtande
blixtsnabbt som en utsvulten hök, den slog med
vingarna, den riste trädtopparna, med ett vilt vrål
kastade den sig över allt i sin väg. Då ryckte
skogen till som väckt ur sömnen, det for en
skälvning igenom den från dess ena ända till
den andra, träden vaggade, så att kronorna stötte
emot varann. Och så rätade den plötsligt upp sig,
med ett dovt, hotfullt brummande satte den sig i
marsch liksom, böjde sig tungt framöver, tog sats
och började slå omkring sig som en jätte vild
av vrede och hämndlusta. Det blev ett larm och
ett gny i hela skogen, förfäran grep alla skapade
kreatur som sutto gömda i snåren, och fåglarna
pilade i vansinnig skräck tvärsigenom snömolnen,
som yrde från knäckta grenar och kronor.

Men sedan följde långa stunder av alldeles
livlös stillhet, då man tydligt urskilde avlägsna,
tunga brakanden.

— De fäller timmer borta vid Wilczy Doly, det
faller tätt, sade gubben Bylica, i det han lutad
mot marken lyddes till de dova stötarna.

— Raska på, vi skall väl inte bli sittande här
till i natt.

De gåvo sig av inåt skogen. Det var knappt
de kunde ta sig fram, så tätt snärjde sig
grenarna. Gravtystnad omsvepte dem, hitin trängde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:17:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonderna/2/0214.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free