- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
213

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

213

stormen på och piskade dem med snö. Förgäves
togo de skydd bakom träden eller hukade sig
som harar ner bakom enbuskarna, överallt blåste
det tvärsigenom dem. Ge sig inåt skogen tordes
de inte, träden susade vilt och nästan sopade
marken med sina kronor, grenarna piskade dem
i ansiktet, och ibland föll en fura med sådant
brak att det lät som om hela skogen hade störtat.

De sprungo allt vad de orkade för att så fort
som möjligt komma ut på vägen och hinna hem
före mörkningen. Det började redan skymma över
fälten, och mellan drivorna slingrade sig
töcken-tågor likt tunna rökstrimmor.

Slutligen nådde de också vägen, och mest
halvdöda av trötthet sjönko de ner vid foten av
korset.

Korset stod i skogsbrynet alldeles invid vägen,
skilt från skogen av fyra väldiga, gamla björkar
med grenar hängande som utslaget hår över en
vit nattdräkt. På korset satt en. Kristusbild av
bleck målad i färger så att han såg ut som
levande. Vinden hade tydligen slitit loss honom,
ty han hängde fast endast med ena handen, slog
mot det svarta träet och gnisslade som om han
bett om förbarmande och hjälp. Björkarna böjde
sig ideligen över honom och svepte sina långa
grenar om honom, och snömolnen kringvärvde
honom, så att den blåvita lekamen och det bleka,
blodiga ansiktet skymtade fram som ur ett töcken;
man blev rent underlig till mods vid synen.

Gubben blickade upp till bilden med förfärade
ögon och gjorde korstecknet, men han vågade
inte säga något. Hankas ansikte skrämde honom,
det var strängt och mörkt och outgrundligt som
natten, där den nu kom smygande genom storm
och snö och töcken.

Hon föreföll att ingenting se och ingenting
höra, hon satt försjunken i grubbel alltjämt över

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0217.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free