- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
214

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

214

ett och detsamma: Anteks otrohet. Också inom
henne rasade en storm, full av suckan som den
blodige frälsarn på korset, full av till is
stelnade men ändå brännande tårar, full av levande,
smärtkvävda röster.

Han har ingen skam i sig, fruktar inte Gud,
det är ju som om han gåve sig i lag med sin
köttsliga mor. Jesus, Jesus!

Fasan drev henne upp på fötter, ångesten riste
var led i henne, och sedan flammade hon upp i
en vrede lika vild och hämndlysten som skogens,
då den hukande ställde sig till motvärn mot
stormen.

— Låt oss gå, låt oss gå! ropade hon och tog
sin vedknippa på ryggen igen, och böjd under
bördan styrde hon stegen ut på vägen, utan att
se sig om efter gubben. En rasande förbittring
jagade henne framåt.

— Du skall få betalt för alltsammans, det skall
du! tjöt det i henne, vilt som i de nakna, in ed
stormen kämpande popplarna.

Nu har jag fått nog av det här, en sten skulle
väl springa i stycken, om en sådan mask gnagde
den. Vill Antek, så får han fördärva sig, han
får sitta och hänga på krogen, men betala honom
igen det skall jag för det onda han gjort mig.
Burar de in mig för’et, så må det vara hänt,
men det finns väl ingen rättvisa mer i världen,
om en sån där som hon ostraffad skall få trampa
Guds heliga mark, tänkte hon hatfullt. Men
småningom slocknade hennes förbittring, bleknade
som blommor i frost, ty krafterna började svika
henne, hon dignade under sin börda, grenveden
skavde på ryggen och åt sig genom förkläde och
kofta rakt in i köttet, armarna värkte ohyggligt,
och ändarna på skynket, som hon slagit i knut
om halsen, stramade och ville kväva henne.
Hennes steg blevo allt långsammare och tyngre.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0218.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free