- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
215

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

215

Vägen var igensnöad och full av drivor och
öppen för alla vindar. Popplarna på öinse sidor,
knappast skönjbara i snöyran, stodo där i ändlös
rad och vajade, susade förtvivlat och kastade och
vredo sig likt flaxande och skriande fåglar i
fångstsnaran. Stormen hade liksom mattats litet
uppe i rymderna, men över slätten rasade den
värre än förut, och borta i det grådisiga fjärran
pågick alltjämt samma galna häxdans. Snön yrde
upp i pelare, nystade ihop sig till klot, som rullade
sig större och större, stora vallar välte sig fram,
växte och höjde sig, tills de tycktes nå ända upp
till himlavalvet och skymde bort hela världen,
och sedan brusto de med buller och dån. Hela
jorden var som en skummande, bubblande,
vit-fradgig brygd med moln av ånga över. Och den
nalkande natten bar med sig tusen stämmor, de
stego från marken, de väste i rymden, de dånade
från alla håll, och det var ett sus som av vinande
piskor i luften. Ibland föreföll det som om någon
sällsam musik hade dallrat över jorden, och
skogarnas brus dånade likt orgelmusiken då
mon-stransen lyftes. Ibland åter sönderslets luften av
utdragna, klagande skrik, som liknade vilsna
fåglars, några snyftande, hemska tjut, blandade med
ett sakta fnitter och det vassa ylet i popplarna,
som vajade i diset med armarna sträckta mot
himlen, liksom hotfullt varnande.

Man såg inte ett steg framför sig, och nästan
på måfå trevade sig Hanka fram från poppel till
poppel, förfärat lyssnande till alla dessa
stämmor. Alltemellanåt vilade hon.

Under en poppel satt en hare på huk, vid
hennes åsyn tog han ett skutt ut i snöstormen,
som svepte i väg med honom, så att det hördes
ett jämmerskri genom snöyran. Hon tittade
medlidsamt efter honom, ty själv kunde hon knappt
röra sig längre, ryggen stod i båge och det var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0219.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free