- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
216

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

216

med nöd hon fick upp benen ur snön. Bördan
tyngde så att det ibland föreföll henne, att hon
gick och bar på jorden, snön, stormen, hela
världen och att hon alltid gått så där, dödstrött,
uppgiven, med själen sargad till blods, och
alltjämt skulle släpa sig vidare, till världens ända.
Tiden stod stilla, det var som om vägen inte
haft något slut, bördan på ryggen blev tyngre
och tyngre, och allt oftare tog hon stöd mot
något träd, allt längre stunder blev hon sittande,
virrig, halvt medvetslös. Hon kylde av sitt
bränn-heta ansikte med snö, gnuggade ögonen för att
kvickna vid, men beständigt sjönk hon liksom
handlöst i det tjutande och rasande ovädret. Ibland
brast hon i gråt, tårarna störtade av sig själva
fram ur djupet av det sönderslitna hjärtat,
bräddat med människoeländets och den räddningslösa
undergångens jämmer. Ibland, men sällan,
stapplade hon fram avbrutna böneord, lik en fågel,
som håller på att förfrysa och förbi som han
är bara flaxar matt med vingarna, piper och
sjunker i allt djupare dvala.

Bäst det var spratt hon till och rusade
förfärad upp, hon tyckte hon hade hört barnagråt,
tyckte att Pietrus ropat på henne...

Och åter började hon springa allt vad hon
förmådde, ramlade över snövallar, fastnade i drivor,
men lät ingenting hejda sig. Den plötsligt
vaknade oron för barnen drev på henne som en
piska, så att hon inte längre kände vare sig
trötthet eller köld.

Vinden bar till henne bjällerklang, ett knarr
av skakel och människoröster, men så avlägsna
att fast hon stannade och lyddes uppfattade hon
inte ett ord. Någon kom emellertid åkande efter
henne, och snart döko hästhuvuden fram ur
snö-tjockan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0220.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free