- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
234

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

234

ingen tordes komma honom när ens... Till sist
märkte bonden, att med godhet kom man ingen
vart, och en dag blev han så storligen
förgrymmad, att han spände hästen för plogen och med
flit började plöja upp en stenhård gammal träda
för att riktigt trötta ut honom och tvinga honom
att bli beskedlig. Hästen ville förstås inte dra, men
han slog honom med piskan allt vad han orkade
och tvang honom. Hästen lade smäleken väl på
minnet och bara väntade på en tjänlig stund, och
en dag då bonden lutade sig ner för att ta
tjuder-repet av benen på honom, gav han honom en
spark så att han dog på fläcken, och själv satte
han av ut i vida världen, ut i friheten.

Sommartid hade han det något så när, då
betade han på andras åkrar eller låg och drog
sig i skuggan under träden, men när så vintern
kom och med vintern snö och kyla och foder
fattades och han började frysa ända in i märgen,
då jagade han vidare för att söka sig föda längre
bort. Genom dagar och nätter sprang han, för
överallt var det vinter och snö och köld och
vargarna voro efter honom, och mer än en gång
hade han deras klor i bakdelen.

Han sprang och sprang och sprang, tills han
äntligen kom till vinterns yttersta rand, ut på
en äng, där gräset gick till knäna. Källor
porlade och glittrade i solen, kring deras rand bredde
sig svala skuggor, en ljuvlig vind fläktade. Hästen
rätt in i gräset och till att äta, för han var
alldeles utsvulten — men så fort han nafsade en
mun gräs, fick han bara vassa stenar mellan
tänderna — gräset var försvunnet. Han ville dricka
vatten — det fanns inte, bara stinkande dy var
där, han ville lägga sig ner i skuggan —
skuggan flög sin kos, och solen brände som eld.
Hela dagen blev han narrad på det viset... Till
sist ville han vända om till skogen, men skogen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:17:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonderna/2/0238.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free