- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
235

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

235

fanns inte längre. Häststackarn till att gnägga
av förtvivlan, andra hästar svarade honom långt
borta, han släpade sig i riktning efter ljudet, och
slutligen varsnade han på andra sidan ängarna
en stor herrgård av pura silvret, med
fönsterrutor av ädelsten och tak som ett stycke
stjärn-besatt himlavalv. Där syntes också folk röra sig.
Han släpade sig bort till dem, för nu ville han
hellre arbeta än omkomma av hunger på så
eländigt vis... Hela dagen blev han stående ute i
solbaddet, för ingen kom ut till honom med en
grimma. Först mot kvällen kom då en, som såg
ut som husbond själv. Herren Jesus var det,
himmelens herre och helige husbonde.

— Här har du ingenting att skaffa, du dråpare
och drönare, sa han, när de som nu förbanna
dig välsigna dig, då skall jag låta släppa in dig
i stallet.

— Han slog mig, och då försvarade jag mig.

— För slagen skall ståndas ansvar inför mig,
men för allt annat ock.

— Jag är så hungrig och törstig och så full
av värk och vånda, klagade häststackarn.

— Jag har sagt mitt ord, i väg med dig, och
vargarna skall du få efter dig.

Och hästen blev tvungen att vända åter till
vinterlandet och släpa omkring där i köld och
svält och stor ångest, för vargarna voro jämt
efter honom och skrämde vettet ur honom med
sitt tjut. Så en natt mot vårsidan stannade han
utanför sitt husbondfolks stallport och gnäggade
för att de skulle ta honom tillbaka. Änkan och
barnen kommo ut, de kände inte igen honom, så
eländig hade han blivit, men gåvo sig till attdänga
på honom med vad de fingo fatt på och mota
av honom och jämra, för genom husbondens död
hade de kommit i stor fattigdom och nöd.

Hästen vände tillbaka till skogarna, för han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0239.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free