Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
Och Jastrzomb kallade menigheten tillsammans,
valde ut de kraftigaste karlarna, hästar och
fordon, och så en morgon efter den heliga mässan
drogo de åstad.
Hela byn följde dem under gråt och klagan
ända till bilden av Guds moder av Czenstochowa
vid korsvägen.
Han krigade ett år och han krigade två, och
till sist blev han så borta att man inte hörde
ljudet om honom.
De andra hade för länge sen kommit tillbaka
hem, men Jastrzomb han var och förblev borta,
folk tänkte, att han hade stupat eller att turken
tagit honom fången, och så förmälde också tiggare
och vandrare som kommo.
Men fram mot våren på tredje året kom han
tillbaka, men ensam, utan tjänstfolk, utan fordon
och hästar, fattig och eländig och med tiggarstav
i hand.
Vid Gudsmodersbilden föll han på knä och
tackade för att han fått komma hem igen, och så
fortsatte han i hast fram till byn.
Ingen välkomnade honom, ingen kände igen
honom, och han måste värja sig med käppen
mot hundarna.
Så stannade han utanför sitt hus, gnuggade sig i
ögonen, korsade sig — han kände alls inte igen
sig...
Jesus Maria! Ladan fanns inte, stallet fanns
inte, inte apelgården, inte ens staketet, av all
boskapen intet spår... och av stugan bara sotiga
bränder... barnen borta... öde... ohyggligt...
bara hustrun hans kom sjuk och eländig
framsläpande och hälsade honom med bittra tårar.
Det var som om blixten slagit ner framför
honom.
Medan han varit i krig och slagit Guds fiender,
hade pesten kommit till stugan och tagit alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
