- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
245

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

245

Sedan slog blixten ned på hans gård och antände
alla husen.

Sedan slog haglet ned hans säd.

Sedan rymde hans tjänstefolk ifrån honom.

Sedan kom en sådan torka att allt förtvinade,
träden dogo, vattnen sinade ut, jorden rämnade.

Sedan övergåvo honom alla människor, och
nöden satte sig på hans tröskel.

Och själv låg han slagen av svår sjukdom, köttet
föll i stycken av hans kropp, benen förruttnade.

Förgäves bönföll han Michalek och hans
djävulskumpaner om hjälp, inte ens den onde
förmår något, när Guds vredes hand drabbar någon.

Inte heller frågade djävlarna efter honom längre:
han var ju deras, och för att han skulle dö dess
fortare, blåste de på hans förfärliga sår, så att
de skulle vara sig än värre.

Endast Guds barmhärtighet kunde nu frälsa
honom.

En kväll om senhösten blev det en sådan storm
att blåsten slet taket av stugan och ryckte loss
alla dörrar och fönster, och vips kom hela
svärmen av djävlar flygande och gav sig till att dansa
kring knutarna och försöka slå sig in med sina
grepar, för Jastrzomb låg nu på sitt yttersta.

Hustrun hans försvarade honom så gott hon
kunde, satte helgonbilden för honom, tecknade
kors på tröskel och fönster med vigd krita, men
snart förmådde hon inte mer, så uppgiven var hon
av ängslan för att han skulle dö utan de heliga
sakramenten och försoning med Gud. Fast han
förbjöd henne, för så förhärdad var han ännu i
denna yttersta stund, och fast den lede försökte
hindra henne, så passade hon ändå på i en läglig
stund och sprang i väg till prästgården.

Men prästen skulle just till att fara bort, och
till gudsförnekaren ville han inte komma.

— Vem Vår Herre har övergivit måste djävulen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0249.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free