- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
251

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

251

utan att veta vart, bara framåt, framåt, ’in i allra
djupaste natten, ditbort där skuggorna lågo som
tjocka vävbalar...

Ännu en sträcka... ännu en... framåt...
inåt... tills allt var försvunnet för deras blickar,
hela världen och själva minnet av den, tills de
helt sjönko i förgätenheten, blevo borta som i
en dröm man inte längre minns, bara vet med
själen, som i den där underbara drömmen de drömt
vakna alldeles nyss därinne i Klembs stuga. Så
nyss att ljuset från sägnerna ännu stod omkring
dem, att de ännu voro uppfyllda av alla under
och uppenbarelser, att helig betagenhet och
namnlös bävan, förundran, hänförelse och trängtan
ännu dalade som ett blomsterregn över deras
själar.

Ännu voro de så fångna i denna förtrollade
värld, att de liksom svävade sida vid sida med
drömgestalterna genom sagoland, genom alla
förgångna unders riken, in i allt djupare
ofattligheter. Syner skymtade i skuggorna, skymtade uppe
i skyn, växte fram under var blick, så att de
ibland måste hålla andan och förstummade,
förfärade stirrade in i det outgrundliga, tills deras
själar slogo ut som blomster för trons och
hänryckningens heliga fläkt och all jorden svann.

Då de sedan kommo till besinning igen, sågo
de sig häpet omkring i natten, utan att rätt veta
om de ännu voro bland de levandes tal, om det
var inom dem dessa under skedde, om inte allt
var en dröm, en villa. |

— Du är väl inte rädd, Jagus, säg?

— Med dig skulle jag kunna gå till världens
ände, in i döden, viskade hon fast och tryckte sig
lidelsefullt intill honom.

— Har du väntat på mig? frågade han efter ett
ögonblick.

— Om jag har väntat! Bara någon kom i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0255.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free