- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
253

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

253

flock gråa oxar förspridda över en naken, öde
trädesåker, fjärranvidderna skymtade som genom
en tunn, grå rök, och hela världen tycktes som
vävd av dimmor och oroligt dallrande mörker.

Ett dovt, knappt förnimbart sus kom från de
nattuppslukade skogarna eller kanske från de
gapande molnklyftorna, ur vilka det gång efter
annan flög upp flockar av små vita moln, som
likt småfågelssvärmar förföljda av hökar
försvunno i snabb flykt.

Natten var mörk och smärtsamt upprörd liksom,
dov och fylld av sällsam oro, bävan, ogripbara
skälvningar, rädda sus, lurande spökskepnader.
Ibland framlyste helt plötsligt en spökvit snöglans
ur det ruvande mörkret, ibland kommo några isiga,
fuktiga, vargula glimtar ormlikt slingrande fram
mellan skuggorna, så åter liksom slöt natten sina
ögon, mörkret dråsade ner som ett svart
stört-regn, hela världen försvann, så att blicken miste
vart fäste och maktlöst försjönk i fasodjupen och
själen förlamades under den livlösa stillhetens
tryck. Men så återigen delade sig mörkret, dess
förlåt brast som kluven av en blixt, och längst
in mellan molnklyftorna såg man de stjärnströdda
tysta himlafälten breda sig.

Så åter kom någonting obestämt glidande, man
visste inte om från stugorna eller från himlen
eller ur det dunkelhöljda fjärran, något likt röster
eller en dager eller förtonande ekon, fantomer av
ljud och längesen döda ting, och i smygande tåg
gledo de förbi och förlorade sig likt slocknande
stjärnljus.

Men de tu voro blinda för allt, en storm hade
brutit lös inom dem och växte med vart
ögonblick, från hjärta till hjärta vällde ett flöde av
brännande och outsägliga begär, smärtsam skälvan,
plötsliga ångestryck, glödande kyssar.
Halvutta-lade, förvirrade • ord korsade varann likt blixtar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0257.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free