Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
varandra, än oemotståndligare, än ovillkorligare
sökte fäste hos varann och genom varann banade
sig väg mot en hägrande värld...
En vindpust kom svepande, träden vajade
ängsligt och yrde över dem våt snö, de tunga
molnflockarna började med ens brista isär och flykta
åt skilda håll, och en sakta jämmer flög över
snö-vidderna.
— Vi måste ge oss av hem nu, det är sent,
viskade hon och reste litet på sig.
— Var inte ängslig, ännu sover inte folk, det
hörs röster på vägen, säkert går de hem ifrån
Klembs.
— Jag lämnade kvar skulämbaren, när jag
mjölkade, korna kan bryta benen av sig.
De tystnade, ty några röster hördes inte
långtifrån dem. De avlägsnade sig, men någonstans på
sidan, kanske rentav på deras stig knarrade
fotsteg i snön, och en hög skugga skymtade så
tydligt att de rusade upp.
— Det är någon där... han har hukat sig ner
bakom staketet.
De lyddes länge och blickade spanande ut i
mörkret.
— Det tyckte du bara... ibland kastar molnen
såna där skuggor.
— Låt oss gå till halmdösen, där är vi bättre
i fred, viskade han lidelsefullt.
I vart ögonblick stannade de, lyddes med
återhållen andedräkt och sågo sig ängsligt omkring.
Men runtom var det tyst och dött. Försiktigt
smygande fortsatte de fram till halmdösen och
kröpo in i det djupa, svarta hålet strax ovanför
marken.
Det mörknade på nytt, molnen flockade sig
samman till en ogenomtränglig härva, de bleka
skenen slocknade, natten liksom slöt sina ögon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
