- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
277

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

277

människorna, hon styrde sina steg till ett av
sid-skeppen, som låg alldeles tomt och så mörkt att
bara förgyllningarna lyste litet i de sparsamma,
kalla ljusstrimmorna. Hon ville vara ensam med
sin egen själ och Gud, och hon föll på knä
framför altaret med bilden av Marie himmelsfärd,
kysste golvet, bredde ut sina armar, blickade upp
i den barmhärtiga moderns ljuva anlete och
försjönk i bön.

Först här gav hon sin klagan lopp; vid
hug-svalerskans heliga fötter nedlade hon ödmjukt
och tillitsfullt sin sårade, blodiga själ, i den
djupaste undergivenhet och en tillit utan gräns
biktade hon sitt innersta hjärta. Inför sin och allas
moder och härskarinna bekände hon ångerfullt
alla sina synder, för visst hade hon syndat,
eftersom Herren Jesus straffade henne så, visst hade
hon det!

Ovänlig hade hon varit och högmodig och
snar-stucken och slarvig, och att gona sig tyckte hon
om och i att tjäna Gud var hon trög — ja, full
av synd var hon! Hjärtat ville brista av
botfärdig ruelse, och hon bad om Guds förlåtelse
också för Anteks svåra synder och överträdelser,
hon tiggde barmhärtighet och sökte förtvivlat efter
en väg ut ur nöden, som fågeln flaxar mot rutan
med vingarna och klagande piper och ber om
räddning...

Snyftningar skakade henne, som ur ett öppet
sår strömmade böner och’ tårar ur hennes själ
och flöto som blodspärlor ut på det kalla golvet.

Mässan slöt, och ruelsefullt andäktigt nalkades
menigheten altaret och böjde ödmjukt sina
huvuden under askan, som prästen läsande en bön
strödde över dem.

Utan att invänta slutet på ceremonien med askan
lämnade Hanka kyrkan, mäktigt styrkt i sitt sinne
och nu helt förlitande sig på Guds hjälp.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0281.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free