- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
286

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

286

blickarna ner på Antek, ty alla begrepo vem
prästen åsyftade. Han stod där rak i ryggen, vit
som ett lärft och med stockad andedräkt. Orden
dånade över honom som om kyrkan hållit på att
störta samman, och han såg sig om efter
räddning, men det hade blivit tomt omkring honom,
han varsnade endast förfärade och hotfulla
ansikten, som veko undan som för en pestsmittad.
Prästen dundrade nu som en åska, nedkallade
Guds vrede över honom och besvor honom att
göra bot. Sedan vände han sig till hela
församlingen, sträckte ut sina händer och ropade, att
de skulle akta sig för en dylik missdådare, undfly
honom och förvägra honom eld, vatten och föda,
ja, driva honom ut ur sina hus som synden själv,
ty han besmittade och besudlade allt, och om han
inte bättrade sig och gjorde bot — då skulle de
rycka upp honom som en brännässla och kasta
honom bort att förgås.

Antek vände sig plötsligt om och gick
långsamt mot utgången, folket vek åt sidan för honom,
så att han gick genom en gata, och prästens röst
följde efter honom och piskade honom till blods.

Ett förtvivlans skri ljöd genom kyrkan, men
han hörde det inte, utan bara fortsatte rakt fram,
allt snabbare för att inte sjunka ner död av kval,
för att undkomma de stingande ögonen, den
fruktansvärda stämman.

Han kom utfarande på vägen, och utan att veta
vart det bar rusade han genom poppelallén bort
till skogen. Ibland stannade han och lyddes
bävande till rösten, som alltjämt ringde i hans
öron likt en klocka och dånade så tungt att han
tyckte huvudet skulle sprängas.

Kvällen var mörk och blåsig, popplarna susade,
och ibland slog honom en gren i ansiktet. Så
lugnade det igen, och ett fint, otäckt marsregn
började piska. Men Antek aktade inte på något,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0290.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free