- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
296

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

296

sten efter sten, för var och en hade ju nog med
sitt eget, det var knappt han kunde klara det.

Dagarna gingo sin ohejdliga gång, som floderna
man ser varken början eller ände på. De runnö
och runnö, och knappt hade en människa fått
upp ögonen, tittat sig omkring och hunnit besinna
ett och annat, så var det skymning igen — så
natt, så ny gryning, så en ny dag och nya
bekymmer, och på det sättet i ett evinnerligt
kretsande, såsom Gud förordnat haver.

En dag mitt i fastan blev vädret värre än
någonsin. Visserligen bara småregnade det, men folk
kände sig olustigare än någonsin, släpade på
benen som om de haft black om fötterna och
stirrade sorgmodigt ut i rymden, där
molnmassorna hängde så lågt att deras stinna bukar sågo
ut att vila på trädkronorna. Det var så blött
och kallt och kulet att man ville gråta av
beklämning, ingen gitte ens träta, allt kvittade en
lika, och man bara såg sig om efter en fredad
vrå att sitta och kura i.

Dagen var just lik en sjuk människa, som
knappt har slagit upp ögonen och känt igen sig
litet, förrän hon åter sjunker i sin dvala. Knappt
hade det ringt middag, förrän det med ens
började skymma, blåsten började tjuta och regnet
smattra mot de svartnade stugväggarna.

Vägarna lågo ödsliga och folktomma, endast
blåsten for susande över smutsen, och regnet
smattrade som om fullmatat korn öst ner över de
vajande träden och de svarta stugorna. Dammen
brottades med de bristande isflaken, gång efter
annan hördes ett brak och ett åskmuller, och
vattnet spolade brusande upp på stranden.

En dylik dag, just vid vesperdags, spred sig ett
rykte i byn, att godsherrn givit sig till att fälla
böndernas skog.

Ingen ville tro det, för när han inte fällt förut,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0300.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free