- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
302

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

302

andra — och nu föreföll han henne just sådan
som alla andra karlar, värre till och med, ty
hon var räddare för honom än för Boryna. Han
skrämde henne genom sitt mörka, plågade väsen
och genom sin hätskhet, han tycktes henne vild
och hemsk som en rövare i skogen. Prästen själv
hade ju hållit ett strafftal till honom i kyrkan, hela
byn vek ur vägen för honom, folk pekade finger
åt honom som åt den värste missdådare.
Dödssyndens fasa stod omkring honom, och ofta när
hon fick höra hans röst, blev hon stel av
förfäran, ty hon tyckte att han hade den onde i sig
och hela helvetet runtom sig; hon blev lika hemsk
i själen som när hans vördighet brukade läsa lagen
för folket och skrämma det med de eviga kvalen.

Det föll henne inte in att också hon hade skuld
till hans synder, ånej, visst inte, ifall hon ibland
funderade så var det bara över förändringen med
honom. Riktigt göra sig reda för den kunde hon
ju inte, men hon kände den så starkt att hon mer
och mer miste tycket för honom och ofta styvnade
i hans armar som om blixten slagit henne. Hon
lät honom ta sig, för hur skulle hon kunnat stå
emot den bjässen;, och dessutom var hon ju ung
och hetblodig och han nästan kvävde henne i
sina famntag. Trots allt vad hon tänktey, hängav
hon sig därför likaså lidelsefullt, med något av
jordens eviga törst efter ljumt regn och sol, men
aldrig att hennes själ mer i hänförd lycksalighet
kastade sig i stoftet för honom, aldrig att hon
berusades av en sådan där lyckokänsla som känns
som skulle den bestå ända intill dödens tröskel,
aldrig att hon någonsin mer helt miste sans och
besinning. Ack nej, hon tänkte på dem därhemma,
på sysslorna, på vad mera förtret hon skulle kunna
göra gubben, och ibland så önskade hon bara att
han skulle släppa henne så snart som möjligt och
gå sin väg.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0306.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free