Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304
— Har du inte lust, så låt bli och kom, jag
kommer inte att gråta efter dig.
— Du har blivit led på att komma ut till mig,
det har du...
— Ja, det är väl inte underligt, när du bara
ryter åt mig som åt en hund...
— Men du förstår väl, Jagna, jag har ju så
mycket att dras med, så det är väl intet under,
om en slänger ur sig något ord, men det är inte
i ond mening, nej, viskade han ödmjukt och drog
henne ömt intill sig. Men hon förblev styv och
stel, alltjämt gramse, och återgäldade hon hans
kyssar, var det ovilligt, och svarade hon något
ord, var det bara för att något säga, och
ideligen tittade hon sig omkring och ville gå.
Han kände allt det där, kände det mer än väl,
och det stack i honom som om han haft
brännässlor innanför skjortan, och till sist viskade han
skyggt förebrående:
— Förr hade du inte så bråttom inte...
— Jag är rädd, alla därhemma är inne, och de
kan börja leta efter mig.
— Förr kunde du stanna hos mig hela natten
i ända och var inte rädd alls, du har blivit så
alldeles annorlunda...
— Prat, vad skulle jag ha blivit annorlunda
för...
De tystnade och omfamnades hårt. Stundom
tryckte de sig hetare mot varann i plötslig åtrå
och sökte girigt varandras läppar, betagna av
gemensamma minnen, en känsla av skuld mot
varandra, ömsesidigt medlidande och begär att
försjunka i varann. Men de kunde ej, själarna
flydde varann, de funno inga smekande och lisande
ord, ty i hjärtana grodde ett agg så bittert att
armarna ofrivilligt slappnade och hela deras
varelse blev kall och stel, och läpparna stammade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
