- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
306

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

306

ur kyrkan som en ann rövare? För din skull!
Varför skyr hela byn mig som en spetälsk? För
din skull! Allt har jag tålt och fördragit, och
jag har inte ens sagt något om att gubben skänkt
bort så mycket av min jord, mitt arv åt digt. -V
Men du är redan led på mig, du slingrar dig
ifrån mig som en ål, du ljuger, du smiter, du är
rädd för mig och håller mig du som de andra
för den värsta usling och mördare.

Nu skulle du vilja ha ombyte och ha dig en
annan, skulle vilja att pojkarna rände efter dig
som hundar i löptiden — du!... skrek han utom
sig, och all den ursinniga förbittring han så
länge gått och samlat inom sig välte han ut över
hennes huvud, för allt, för alla lidanden han fått
utstå gav han henne skulden. Till slut svek honom
rösten, och ett sådant raseri överväldigade honom
att han rusade på henne med knutna händer. Men
i sista ögonblicket besinnade han sig, bara
knuffade henne mot väggen och sprang.

— Gud, Jantos! ropade hon högt, då hon
förstod vad som skett. Men han kom inte tillbaka.
Förtvivlad rusade hon fatt honom, ställde sig i
vägen för honom och kastade sig om hans hals,
men han ryckte loss henne som en blodigel,
slängde henne till marken och rusade vidare utan
ett ord. Och hon föll i en gråt så förtvivlad
som om hela världen störtat samman över henne.

Först efter ett par dryga paternoster koin hon
något så när till sans. Ännu kunde hon inte
fatta allt, men det kände hon att en orätt skett
henne, en fruktansvärd orättvisa begåtts emot
henne. Hjärtat ville brista, hon tyckte hon höll
på att kvävas och skulle velat ropa ut över hela
världen, så högt hon någonsin förmådde — jag
är oskyldig, oskyldig!

Hon ropade på honom, fastän hans steg redan
tystnat, ropade ut i natten, men förgäves.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0310.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free