Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
alla hunna förbi, och vägarna lågo åter öde och
tysta.
Då Hanka lusat barnen, satte hon dem i
halmen vid potatisgropen att roa sig på egen
hand, tittade så till de puttrande grytorna och
återvände sedan till sin förra plats och började
halvhögt läsa på radbandet, för i bok kunde hon
inte.
Det led nu mot middagstid, och det hade brett
sig helgdagsstillhet över byn, inga röster hördes,
bara sparvarnas kvitter och svalornas, där dc
höllo på att bygga bon under takåsarna. Luften
kändes ljum, fast våren ännu bara hade snuddat
vid jord och träd, himlen hängde ung och blå
och sällsamt lysande, apelgårdarna stodo orörliga
och sträckte sina med svällande knoppar
översållade grenar mot solen, på alarna, som kantade
dammen, höjde och sänkte sig de gula hängena
som för lätta andetag, och de rostbruna
poppel-skotten, klibbiga, doftande och som drypande
av honung, öppnade sig mot ljuset likt hungriga
fågelnäbbar.
Mot stugorna baddade solen, så att flugorna
började krypa fram på de uppvärmda väggarna,
och ibland uppenbarade sig ett bi och slog
surrande ner på tusenskönorna invid staketen eller
kretsade över buskarna där bladknopparna sprungo
ut likt gröna flammor.
Men från fälten och skogarna svepte ännu en
vass, fuktig vind.
Halva mässan måste redan ha varit gången,
ty i den stilla och som av vårsav svällande luften
dallrade tonerna av avlägsen sång och orgelspel,
och ibland smattrade korklockorna som en
regnskur.
Tiden gled ljudlöst hän. När solen nådde
sin högsta höjd, tystnade själva fåglarna, utom
att kråkorna kallade fram ett kackel från gässen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
