Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
dagen; endast i dammen glimmade en sista
återstod av aftonrodnaden.
— Vad sa han till er? frågade smeden skarpt
och ställde sig i vägen för Hanka.
— Det hörde ni väl.
— Men vad sa han sen?
— Detsamma som förut, när ni var med.
— Hanka, reta mig inte, för då kan det sluta illa.
— Ni tror väl aldrig jag är rädd för er?
— Och han stack något i handen på er...
framkastade han lurande.
— Ja, det kan ni hitta bakom ladan i morgon,
hånade hon.
Han rusade på henne, och det hade nog aldrig
gått väl, om inte Jagustinka i detsamma hade
kommit.
— Ni är så endräktiga och så vänskapliga så
det hörs i hela byn, utlät hon sig på sitt vanliga
gäckande vis.
Han svor en radda över henne och gav sig av
neråt byn.
Inom kort hade mörka natten brutit in, himlen
täcktes av sådana tjocka moln att inte en erida
stjärnglimt trängde igenom, det tog till att blåsa
och började susa i trädkronorna, dovt och ängsligt.
Återigen rustade det sig till någon sorts
väderskifte.
Inne hos Hanka var det ljust nu. Elden sprakade
i spisen, kvällsmaten stod och kokade, några
äldre kvinnfolk med Jagustinka som förde an
sutto och pratade om allahanda; Jozia och Nastka
åter sutto i sällskap med Aviga Jasiek ute på
förstubron, där Pietrek spelade en så sorgmodig
låt för dem att de knappt kunde hålla gråten
tillbaka. Endast Hanka själv hade ingen ro i sig,
hon grubblade över Borynas ord och tittade
oupphörligt över till honom.
Men nu fanns ingen möjlighet att leta i kain-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
