Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
marn. Jagna satt i rummet och lade ner sina
helgdagskläder i kistan.
— Pietrek, sluta då! Påskveckan är ju närapå
inne, och han kvintilerar och kvintilerar — det
är ju en synd vet jag, bannade Hanka, så beklämd
och orolig att hon skulle velat gråta. Han slutade
förstås, och alla gingo de in i storstugan.
— Vi talar om godsherrns bror, om stolliga
Jacek, var där en som upplyste. Hanka hann
emellertid inte uppfatta vad de talade om, ty
hundarna började skälla så vilt ute på gården
att hon åter tittade ut. Lapa rusade ursinnig ner
i apelgården.
— Buss på’n, Lapa! Ta’n, Burek, ta’n! tussade
hon.
Men hundarna tystnade plötsligt, och då de
kommo tillbaka, gnällde de förtjust.
Flera gånger under kvällen upprepades
detsamma, och’ en ängslig misstanke började till sist
vakna inom henne.
— Pietrek, stäng väl, för det måste vara någon
som går och stryker här, och inte någon
främmande, för hundarna vill inte röra honom.
Snart skildes man åt, och inom kort låg hela
huset i sömn. Endast Hanka gick att än en gång
förvissa sig om att dörrarna voro låsta, och sedan
stod hon länge invid husväggen och lyddes
ängsligt.
— I säden... då är det förstås i någon av
tunnorna ... Bara ingen kommer före mig.
Hon övergöts av kallsvett, och hjärtat började
hamra i bröstet. Den natten sov hon nästan inte
alls.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
