Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
Hanka måste dricka vatten och kunde inte på
länge hämta sig från sinnesskakningen.
Jag måste leta rätt på dem och gömma dem
på något säkert ställe, för hittar han dem, stjäl
han dem, tänkte hon på väg ut till logen. Hunnen
halvvägs vände hon om.
— Du sitter inne i stugan och’ vaktar du, men
främmande släpper du in, skrek hon, gläntande
på dörren, till Jagna.
— Michal är väl ingen främmande; han har
lika mycket rätt att vara här som ni. Jagna lät
inte skrämma sig det bittersta.
— Bruka mun det kan du, och det där var
förstås avtalt mellan er, men så mycket du vet
att om en enda sak kommer bort ur stugan, då
tar jag ut stämning, så sant Gud lever gör
jag-inte det, och dig anger jag för att du hjälpt till.
Kom det ihåg! vrålade hon ursinnig.
Jagna sprang upp och grep första tillhygge
hon fick fatt i.
— Vill du slåss? Ja slåss du, försök bara, men
då skall jag märka din söta trut, så det dryper
rött om’en och din egen mor inte skall känna
igen dig.
Hon skrek och gastade och vräkte ur sig vad
ilskan ingav henne.
Det är inte gott att veta hur det skulle ha
slutat, ty de krökte redan klorna och makade sig
allt närmare varann, oin inte Roch i detsamma
hade kommit. Träffad av hans’ blick blev Hanka
skamsen och förstummades, slängde blott ursinnig
igen dörren.
Jagna blev stående därinne, hon kunde inte röra
sig; hennes läppar skälvde som i feber, hjärtat
bultade, och tårarna tillrade som ärter utför hennes
kinder. Slutligen kom hon till sans igen, slängde
ifrån sig mangelbrädan, som hon krampaktigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
